Vinnarskumpa eller gravöl?

Imorgon, tisdag, är det dags. Vi ska ha valvaka hos oss. Vinnarskumpa eller gravöl, skrev min man. Och som jag hoppas på skumpan!

Mitt i allt detta som pågår, och som också tagit över de flesta kanalers och våra interna samtalsämnen, så är det i våra vardagliga amerikanska kretsar nästan alldeles tyst. Ingen berör ämnet. Snarare undviker det.

Ett exempel är från förra veckan när vi åker till Morton Arboretum, en botanisk trädgård, jag och min (amerikanska) vän. Jag kör och tänker att jag ska närma mig ämnet för att se vad som händer.  ”Have you voted yet?” frågar jag min vän (Jaja, kanske inte helt smidigt) ”I am planning to this weekend. Are the streets as clean in Sweden as they are here?” svarar och frågar hon mig i samma andetag. Hon verkar inte så sugen på att fortsätta på ämnet. Jag släpper det och vi har några mysiga timmar i en fantastisk botanisk trädgård. På vägen tillbaka gör jag ett nytt försök. ”The coming week will be interesting” säger jag och tillägger ”and honestly a little scary too!”. Vi är tysta ett tag. Sedan säger hon ”Scary how?”. Jag tar ett djupt andetag, hinner reflektera över att detta kan gå åt skogen, och utbrister något i stil med ”I am afraid of what will happen with this country, and the world, if Trump wins”. Jag hör en djup lättnad i hennes röst när hon förstår att vi har samma syn, och så kan vi plötsligt gräva ner oss i ämnet.

Tidigare samma vecka har min dotter ett firande med girl-scouterna. Alla mammor (ja det var bara mammor denna gång) är närvarande och kvinnan som håller i alltsammans säger att hon ska starta upp de riktiga scout-mötena igen efter valet. Hon jobbar nämligen med säkerhet kring detta, om någon vill veta mer säger hon. Ja, utbrister jag, jag vill veta allt om valet. Jag ser hur några skruvar på sig. Väldigt viktigt val, säger någon. Väldigt viktigt, mumlar någon annan.  Ett nytt samtalsämne tar snabbt vid. Alldeles för snabbt. Ögonblicket är förbi, jag känner mig inte bekväm nog för att ta chansen och ser lättnaden hos de andra för att jag släpper ämnet.  

Ibland väljer någon att ta upp valet med mig. Då är det uteslutande demokrater som inleder med att vi måste tycka att amerikanerna är galna, och undrar vad det egentligen står i utländska tidningar. Vi har även ett par vänner som vi började prata politik med redan när vi flyttade hit för två år sedan. Tror det var på grund av ett (eller tre) glas för mycket vin från min sida. De förklarade då hur det redan vid föregående val slogs in en kil mellan dem och några av deras vänner som röstade annorlunda. Nu har de inga republikanska vänner kvar. Det går inte säger de, vi har inte samma syn på vad som faktiskt betyder något.

Det ÄR väldigt polariserat här och det är få som har någon förståelse för den andra sidan. Jag tänker att det skulle vara intressant att diskutera ämnet med någon jag känner, någon som faktiskt tänker rösta annorlunda än vad jag skulle ha gjort. Samtidigt skrämmer det mig också, för om jag får reda på att någon kommer att rösta på Trump, kommer jag att förhålla mig annorlunda till dem då? Jag vet faktiskt inte.

Så dyker en möjlighet upp. Vi är på en fotbollscup med min mellandotter. Jag känner en av papporna ganska bra och frågar om han har röstat. Det har han. Han märker att jag blir intresserad, och för ovanlighetens skull så fortsätter han på ämnet. Han säger att han är republikan och röstade på Trump i förra valet men att han nu ska rösta på Harris. Matchen startar utan att jag hinner fråga honom varför. Så äter vi lunch efter cupen, på en av alla dessa amerikanska restaurangkedjor. Vi lämnar tjejerna ifred vid ett bord och sätter oss en bit därifrån - jag, pappan och den enda andra pappan som är kvar. Båda dessa pappor är väldigt lättsamma att prata med så jag tar chansen och frågor dem hur det kommer sig att i ett land där alla nyheter just nu handlar om valet, så är det ingen som pratar om valet. Pappa nummer två svarar, ”I think it has much to do about not wanting to be put in a box.” Han förklarar vidare att det är så polariserat vilket gör att du lätt får en stämpel om att vara på ett visst sätt om du är öppen med vilken kandidat du tänker rösta på. Jag förtydligar att han inte behöver berätta för mig vad han röstar på, men frågar samtidigt om han och hans fru tänker rösta på samma kandidat. Nej de ska de inte göra, svarar han, och medger att de enbart har haft några korta dialoger kring valet som inte leder någonstans.

Vi fortsätter på ämnet. Jag frågar om de skulle kunna förklara skillnaden mellan partierna så neutralt som möjligt. För det är svårt att få neutral information här, säger jag. De instämmer. Jag kan försöka, säger pappa nummer två som visar sig jobba som advokat. Vi berör bland annat ekonomi (Republikanerna vill ge skattelättnader för förtagen och skapa bättre möjligheter att få fart på Amerikas ekonomi, Demokraterna vill lägga mer skatt på de rikare och jämna ut skillnaderna mellan de ekonomiska klasserna i samhället) och militären/krigen (Republikanerna vill ha en mindre militär armé och skicka ut i världen där det behövs som bäst, Demokraterna vill ha en stor armé utan att skicka någonstans, för att skapa arbetstillfällen och hjälpa ekonomin). Beskrivningarna känns inte helt neutrala och jag tror jag har listat ut vem som får hans röst och vilka kanaler han valt att följa.

Pappa nummer ett lägger till skillnaden vad gäller aborträtten, som också tydligt skiljer partierna åt. ”Det är den enda fråga min far bryr sig om. Han är djupt troende katolik, så republikanerna kommer alltid få hans röst oavsett vem dess kandidat är”. Vi har ett bra samtal, försöker hålla dialogen neutral. Jag avslutar samtalet med att säga att jag kan instämma i punkter från båda partierna, men att jag bara ser en person som skulle kunna vara en förebild som president. Vilken signal vill vi sända till våra barn? Jag ser en skymt av något i pappa nummer tvås ögon, vet inte om han egentligen vill bemöta mitt uttalande eller om det faktiskt stinger till lite i hjärtat när våra döttrar samtidigt närmar sig.

Jag tänker dock att de flesta familjer runt omkring oss röstar på Harris. Jag har ju faktiskt ingen som helst förståelse för de som röstar på Trump. Ingen alls. (Det här med att förhålla dig neutral är inte helt lätt) Så säger min 7-åring att hennes kompis mamma ska rösta på Trump. Nej men, säger jag, det vet vi inte. Jo, säger min dotter, det säger min kompis. Jag känner hur jag blir lite kall. Får liksom frossa. Det kan väl inte vara sant? Det här är en mamma som jag haft olika uppdrag tillsammans med. Vi ses vid hämtning flera dagar i veckan och jag textar henne ofta när jag har snabba frågor om allt från skolan, till idrott eller annat. Funderar om jag ska försöka få in ämnet på politik. Vore ju så intressant. Sedan förvånas jag igen över min egen reaktion, för jag känner inte att jag är redo för att få reda på sanningen. Risken är för stor att jag sätter henne i den där boxen, slår in en kil och vem ska jag skicka mina små vardagliga frågor till då. Nej, jag har nog lite för lågt förtroende för mig själv och min förmåga att skilja mellan sak och person i denna fråga.

Låt oss bara hoppas på vinnarskumpan imorgon!