Dagen efter
Igår var jag hoppfull. Jag var nervös och förväntansfull inför att följa en valvaka här i USA. Spännande att se hur det funkar. Vi åkte t.o.m. till en vallokal med barnen för att visa hur det går till här. Man får en sticker att sätta på tröjan efter att man röstat där det står “I voted”. Det var lugnt och sansat och inte så mycket folk i vallokalen. Sent på eftermiddagen satte vi på TV:n och printade ut kartor för att kunna färglägga rött eller blått utifrån valresultaten i de olika delstaterna. Vi varvade Fox News och CNN för att se hur de rapporterar och vi lyssnade på USA-podden som är vår neutrala källa i den här valkampanjen. En liten bisats är hur förundrad jag blev över hur plastiga alla TV-ankare ser ut, speciellt på Fox. Deras ansikten är så fixade (jag förstår inte ens hur man kan operera/lyfta/fylla så att det blir så spänt) och sminkade så de nästan ser ut som utomjordingar eller Ken-dockor. Jag blev också irriterad på en reporter på Fox som insinuerade valfusk redan innan något ens kunde liknas vid valfusk. Och jag blev imponerad över hur mycket information om alla counties i alla olika delstater som männen vid de interaktiva kartorna verkade har pluggat in. Vi bestämde oss för att dricka skumpan tidigt på kvällen, för tänk om det inte blir någon skumpa efteråt?
Sen började resultaten trilla in. Det är intressant att se hur olika alla medier rapporterar. Det finns ingen valmyndighet som ger ut ett officiellt resultat utan medierna tolkar valresultatet utifrån olika källor och postar ett resultat när de anser att det finns en tydlig vinnare. Så de källor vi tittade på (CNN, Fox, AP, DN, Sveriges radio) hade alla olika resultat. Våra kartor färglades framförallt med röd färg. Tillslut orkade vi inte vaka mer och när jag somnade med lurarna på i sängen så var jag lite mindre hoppfull än vad jag varit på morgonen. Jag vaknade mitt i natten av några sms från svenska kompisar men orkade inte ta in allt då. Jag sköt det till senare.
Så är det en ny dag och jag är tvungen att gå upp tillslut. Jag känner mig tom och trött. Roger Wilsson i USA-podden liknar det vid en ihopsjunken sufflé. Bra beskrivning. Berättar för barnen att Trump har vunnit och att fler amerikaner har röstat på honom än på Kamala Harris. Min son ställer en massa kloka frågor och jag känner att jag har väldigt svårt att ge kloka svar. Jag säger till dem båda att det nog är bäst att inte prata så mycket om det i skolan (de får ändå inte det) och att inte dra några skämt (svårt för en 9-åring att veta vilka skämt som går hem nu). Sen försöker jag läsa olika tidningar, svara på sms och ringa Jessica för att prata ut innan jag landar i keramikstudion.
Där är det tyst. Det brukar vara glatt och ganska pratigt, men idag är det tyst. En dam är rödgråten och efter en stund när vi hamnar lite enskilt frågar jag om det varit en lång natt. "I’m grieving.” säger hon. “I have lost faith in the American people. I just wanna cry.” Vi blir avbrutna och går vidare till våra drejskivor och fokuserar på lerklumpen. Jag noterar att några försöker prata om annat och lätta upp stämningen och att vissa viskar i smågrupper. Någon har med sig kakor som hon bakat i går för att hon varit så nervös.
Sen kommer en ung tjej in. Hon ser helt förstörd ut och kan inte hålla tillbaka tårarna. Hon ställer sig vid ett bord en bit bort och jobbar för sig själv. Sen kommer en annan person dit och de börjar pratat och sen slutar tjejen inte gråta på hela förmiddagen. Fler och fler samlas och de börjar prata mer och mer öppet om valresultatet och framtiden. De pratar om att de hamnat 100 år tillbaka i tiden och måste börja om från 0. De pratar om att det här var det viktigaste valet sedan civil war och att de inte kunde föreställa sig att så många amerikaner skulle rösta på Trump. De är i chock.
Jag hamnar lite enskilt med damen igen och jag säger att jag inte är medborgare och inte får rösta men att jag ändå känner samma chock som henne. Hon frågar var jag kommer ifrån. “Do you want to stay here forever?” Jag säger att vi är här på kontrakt och kommer flytta tillbaka till Sverige igen om ett tag. “I would move if I had the chance. I was so hopeful yesterday morning. I cannot understand how 51% can vote for him.” Hon fortsätter prata om hur osäker framtiden känns och hur svårt det är att ta in att så många väljer Trump. Jag lämnar studion med gråten i halsen när jag förstår hur de här personerna känner just nu. De är chockade och förtvivlade och skäms över sitt eget land och sina medmänniskor. Till den grad att de just nu vill flytta härifrån.
Den här dagen-efter-känslan kommer hålla i sig ett tag tror jag. Imorgon ska jag prata med min kompis i Texas och höra hur hon tänker och känner. Vi brukar prata politik och hon delar ofta med sig av intressanta vinklar och tankar. Hon är demokrat i ett republikanskt näste och har tappat flera vänner de senaste åren och har en komplicerad relation till familjen p.g.a. politiska åsikter och religon. Jag får ett sms av en Mexikansk kompis som bor här. Hon har varit med om värre situationer. “Go ahead and put that Christmas tree up. Nothing makes sense anyways.”
Jag försöker släppa tankarna på politik och scrollar Instagram ett tag. Jag ser att en amerikansk kompis har lagt ut en händelse. Jag har lite funderingar på om hon är republikan eller demokrat och funderar på vad hon har lagt upp. Det är en video från Trumpkampanjen med några killar som segervrålar när de frågar Alexa om vem som är president i USA och hon svarar Donald Trump. I ett demokratisk Illinois, i det här kvarteret där vi inte pratar politik är det ett väldigt tydligt statement. Jag kommer på mig själv med att känna att det är ganska jobbigt att min sons bästa kompis föräldrar röstar på Trump.
Det är en spännande tid att bo här. Fortsättning följer.
