Ett nytt hemma?

Fyra gånger flög jag hem sommaren 2024. Jag flög hem till Stockholm, hem till Luleå några dagar, tillbaka hem till Stockholm och sedan hem till Chicago. (Ok, nu fick flygskammen mig direkt. Men det får bli annat inlägg.)

”Ska ni hem något i sommar?” Frågar min vän här. Givetvis menar hon hem till Sverige. ”När åker ni hem?” Frågar mina vänner i Sverige när jag är där och menar tillbaka hem till Chicago. Hur kommer det sig att vi kallar så många ställen för hemma? Vad betyder hemma egentligen? Jag frågar snabbt den allvetande ChatGPT:

Ordet ”hemma” på svenska betyder att vara på den plats där man bor eller där man känner sig hemma, till exempel i sitt hus eller i sin lägenhet. Det kan också användas i en mer allmän betydelse för att beskriva en plats där man känner sig trygg och bekväm.

Lyckos oss, tänker jag nu. Som har så många ställen där vi känner oss trygga och bekväma. För så är det faktiskt nu. Efter två år här så känns det som hemma. Men bara för att detta känns som hemma betyder inte att Sverige känns mindre hemma. Hemmahjärtat kanske bara har blivit större och fått fler rum, tänker jag.

Det är väl som med barn kanske. Bara för att man skaffar ett till barn betyder väl inte att kärleken man har måste delas upp mellan de äldre syskonen och det nya. I stället fylls hjärtat på med ännu mer kärlek, så att det räcker till alla. Å ena sidan fylls det på med extra mycket kärlek, å andra sidan fylls det även på med mer att hålla reda på, oroa sig över och längta efter. Likadant när man fyller på med ett till hem. Hjärtat fylls på med ett nytt område för alla dessa nya människor som läggs till i livet, med allt vad det innebär. Det betyder inte att de andra får mindre plats, bara att hjärtat blir större.

Men att skapa ett nytt hem kostar också. Det är inte bara att flytta tvärs över Atlanten, bära in möblerna och vips så har man ett nytt hemma och ett större hjärta. Jag vet inte hur mycket energi, och frustration, och lite extra allt som vi lagt ned på att försöka skapa ett nytt hemma. Att dessutom försöka skapa det på andra sidan jorden, i en ny kultur, där ett av barnen inte pratar ett ord av språket från början. Det är tufft. Det blir också så viktigt att låta det få ta tid, för det tar tid.

 Jag inser att vi måste ha lärt oss massor dessa två år. Vi borde skriva ner alla tips vi skulle ge till någon annan som ska göra samma resa. Då tänker jag inte på hur vi fixade visum, skaffade amerikanskt körkort eller hittade en tandläkare. Jag tänker på alla de små(?) sakerna som bidragit till att våra familjer kallar detta för hemma.  Att barnen fick vara med och inreda sina rum, att de gick med i fotbollslag och tidigt träffade vänner där, att vi cyklade/åkte runt och lärde känna närområdet och att vi, ganska snabbt, hittade en annan familj att enkelt och spontant ha fredagsmys med.

Och Anna – visst var det värt det? Nu i efterhand. Tänk att vi har lagt till ett nytt hemma. Hemma i Naperville.