To Pledge or not to Pledge?

”Mamma, vad du är pinsam!” viskar dottern. Jag har precis tittat på när de hade reciterat den amerikanska trohetseden (The Pledge) i fyrornas klassrum, som de gör varje morgon. Anledningen är att jag ska vara volontär på dagens skolutflykt och råkar komma precis i tid för att titta. Det var precis tittandet som var oerhört pinsamt tydligen. Jag tittade på eleverna i klassen, stod vänd mot dem, inte vänd mot flaggan (som tydligen var bakom mig), inte med handen på hjärtat och reciterade inte heller trohetseden. Oerhört pinsamt enligt dottern.

För det här är patrioternas land. Man ska vara stolt över sitt land och sin flagga. Ju större flagga desto bättre. I alla klassrum ställer eleverna sig upp varje morgon, sätter handen mot hjärtat, vänder sig mot den amerikanska flaggan, och läser trohetseden högt i kör.

” I pledge allegiance to the Flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all”

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om denna ritual. Svära trohet mot den amerikanska flaggan och USA? Vet inte om jag hade lyft min hand och reciterat med i trohetseden även om jag förstått att det förväntades av mig den där dagen för två år sedan. Jag tror inte ens jag skulle gjort det för att dottern skulle slippa skämmas.  Funderar på hur det skulle ha sett ut om vi skulle be alla barn i Sverige att svära trohet mot den svenska flaggan varje morgon? Har svårt att se den bilden framför mig. Men här svär barnen trohet mot USA dagligen. Fostrar jag små amerikanska patrioter?

Fast även de största amerikanska patrioterna känns ju lite oense i landet för tillfället. Eller lite och lite. Är det ”Make America Great Again” som gäller eller är det ”A New Way Forward”? Vill vi tillbaka i tiden eller vill vi framåt? Vad ska vi svära vår trohet emot?  Båda sidorna anser sig vilja det bästa för detta möjligheternas land. Om vi går bakåt eller framåt får vi veta om mindre än två veckor. Jag är i alla fall nervös.

I vårt grannskap, och i barnens skolor, går såklart barn till familjer med olika politiska åsikter (förstår vi, men det pratas inte om såklart) men också barn med olika religoner. Jag frågar våra barn om alla står upp och reciterar pledgen. Det gör de allra flesta, med få undantag. Även om tonårssonen säger att engagemanget avtagit för många i high-school. Han står upp, vänd mot flaggan, det får räcka tycker han. Men lägger till att handen går upp till hjärtat ibland när läraren tittar till dem.

46 av 50 stater har som krav att The Pledge ska reciteras i skolan. I fyra av de staterna behöver barnen föräldrarnas godkännande om de ska tillåtas avstå från att delta. I annat fall så ska det vara valbart. Men jag gissar att det krävs en hel del tro, mod eller styrka för att sitta kvar när alla de andra ställer sig upp.

Ett år efter min pinsamma incident kommer dottern hem och är ”så uppspelt mamma”. Ja hon uttrycker sig så när hon ibland översätter direkt från engelskans ”excited”. Morgonen efter ska hon, tillsammans med en kompis, få recitera The Pledge i högtalarna över hela skolan. Alla skolans 500 elever ska stå upp, med handen på hjärtat, blicken mot flaggan och läsa med till min dotterns röst i högtalarna. Vilken ära! Jag spelar med.