Ett blogginlägg skriver vi väl bara i farten?

Skriva ett blogginlägg gör man väl i bara farten. Sådär lätt och ledigt om livet. Medan livet pågår alltså. Tänkte jag.

Blankt.

Googlar blogginlägg. 10 tips för bra inlägg! Jaha. Tänka igenom syftet med inlägget först. Planera en början, mitten och klatchigt slut. Vadå planera? Det här skulle ju vara bara i farten. Som det är när vi snackar. Vi avhandlar ju flera intressanta ämnen varje dag, cirklar dem fram och tillbaka med så många poäng och intressanta (jodå)  inblickar och lösningar (nåja) på världens (icke) problem.

 Nu skulle ju denna blogg vara för oss, främst, som ett minne av allt som pågår under denna korta koncentrerade tid. Tiden som utvandrad från Sverige, invandrad i en annan kultur med allt vad det innebär i stort och smått.  Tiden som så snabbt bara blir ett minne. Jag vet, för jag har både utvandrat och invandrat en gång tidigare. Det var dock till andra sidan världen, med annan kultur, klimat och andra utmaningar. De åren har något sorts romantiskt skimmer över sig, detaljer som kommer och går och ibland nästan fångas innan de skingras i dimman. Denna gång ska det bli annorlunda. Vi ska fånga minnen redan nu, tänker jag, knyta ner dem i bloggen med en dubbelknut.

Googlar vidare. UnderbaraClara då? Förlorar mig i blogginlägg, vackra bilder. Så ofta hon uppdaterar. Varje dag. Det verkar vara bra att ha ett tema. Vad har vi för tema? Att byta liv i några år? Bo i ett annat land? Passa på att göra xxxxx . Ja men, vi tar temat sen.

Trettiosju googlingar senare inser jag att ”att blogga” är en hel vetenskap. För vissa som ett andra jobb, eller tredje, eller första. För det var ju det där med jobb och vad det är. Och när är något ett jobb? Blogga skulle ju vara kul, superkul, inte jobbigt.

Min nyfunna bloggpartner, galet produktiva och lite smått överoptimistiska vän Anna funderar säkert redan på hur vi får träff i sökmotorer och firar vårt hundrade inlägg. Typ. Men jag räknar med att hon fångar mig om jag faller. Eller helt enkelt skriver om det som inte funkar. För något som underlättar när man bestämmer sig för att ta en paus från den svenska vardagen och flytta till andra sidan Atlanten, och känner sig ganska liten i denna stora värld, det är att finna någon att dela äventyret med – i nöd och lust.

Jaja, nog om detta. Hur svårt kan det ändå vara att blogga?

 Nu kör vi.